Hur allt började

Av Sture Lidén

Denna artikel har tidigare publicerats i Jamtamots i Uppsala jubileumsskrift 1985 Jamtamot, Upsala 1915–1985. Artikeln får kopieras för privat läsning och icke-vinstbringande spridning inom den egna kamratkretsen (ett av syftena med att lägga ut artikeln), men får ej utan författarens (eller en representants för honom) medgivande genomgå allmän spridning via andra media än de webbsidor som lyder under Jamtamot i Uppsala respektive Svenska Showorkestern Phontrattarne, oavsett om spridningen är vinstbringande eller ej.

Studentmusiken i Uppsala har haft flera bottnar genom tiderna. Under perioden närmast efter andra världskriget var dessa bottnar tre till antalet. Där fanns den mer institutionaliserade symfoniska musiken, representerad av Akademiska kapellet, samt också entusiastiska komplement till detta av typ Norrlands nations kammarorkester som kom till 1955. Vidare den alltmer blomstrande och varierade körverksamheten där Norrlands nations kammarkör tillhörde de mer kvalificerade inslagen. Samt mässingsmusik.

Mässingsmusiken inte bara dominerades av utan utgjordes fram till 1950-talets mitt av Hornboskapen, denna ärevördiga Sörmland-Närkingska institution med anor från 1840-talet. Studentantalet ökade långsamt före studentexplosionen i slutet av 1960-talet, men ökade gjorde det. Helt naturligt kom det att finnas allt fler ensamma blåsare bland studenterna. Även om ett ensamt blåsinstrument ljuder starkt och vackert så kändes isoleringen tryckande. Man längtade ut ur sin isolering med andra ord.

Förhoppningsvis är detta försök till efterrationalisering av bakgrunden till Reddningscorpsens tillkomst någorlunda korrekt. Alltnog. Lars Hamberg, numera välkänd radioröst, var under mitten av 1950-talet inte bara en av innevånarna i KFUM:s studentbostäder på Västra Ågatan utan också en trumpetare som rätt nyligen hade lagt Storsjöbygden för sina fötter med hjälp av Haydns trumpetkonsert bl a. För honom kändes säkerligen tillvaron med en trumpet i studentrummets isolering särskilt pressande. Han kom därför på idén att Jamtamot skulle starta en blåsorkester. Men det saknades inte bara instrument utan också folk som kunde blåsa i dom. Instrumentproblemet fick en antydan till lösning genom att Kgl Norrlands Artilleriregemente i Östersund, A4, lade ner sin musikkår och infordrade anbud på sina instrument. Jamtamot avsatte 100:- för ändamålet. För den summan fick föreningen tre instrument, bl a en helgisten och en halvgisten ventilbasun. Den senare fick jag med mig hem under jullovet med order om att lära mig att spela på den. Det hela kom en smula plötsligt och några noter hann vi inte skaffa. I Svensk Normal Sångbok fanns lyckligtvis melodier av lämpligt omfång och lagom svårighetsgrad och jag kunde efter trettonhelgen återkomma med de nödvändigaste tonerna på min repertoar.

Ännu en innevånare på KFUM var Bengt Edwall som också blåste trumpet. Nu var vi tre stycken, men vart räckte det, vad göra? Jo ännu en blåskraft fanns i huset, Magnus Hjelm. Han var visserligen V-Daling, men vad gör man inte för att få en tubaspelare... Han rekryterade ännu en landsman, Hållbus Sven Mattsson, på trumpet. Under tiden hade också Jan Gavelius anslutit sig med sin klarinett. Och nu! Nu vågade vi språnget ut till offentligheten i form av ett Jamtamot i februari 1956. Succén var konsiderabel, om på grund av välljud, oljud eller pur överraskning förbjuder mig min försiktighet att spekulera i. Den gav oss i alla fall så mycket råg i ryggen att vi vågade oss ut på nationens balkong efter mösspåtagningen Valborgsmässoafton 1956. Detta visade sig vara ett lyckokast. Publiken blev förvånande stor och t.o.m. entusiastisk. Uppenbarligen rörde vår version av harmoniläran vid starkt ljudande strängar i studentsjälen.


Reddningscorpsen i Gamla salen på Norrlands nation 1956

Nu gick det lättare. Det visade sig finnas en hel del både vilja och förmåga hos jamtarna, också när det gällde blåsmusik. Reddningscorpsen utökades samtidigt som den bytte namn. Jan Gavelius fick snilleblixten – Phontrattarna! Det namnet ansågs länge vara det bästa med orkestern. Repertoaren var något av ett problem. Dels innebar vår besättning avsevärda begränsningar vad gällde färdiga köpearrangemang. Dels fanns också vissa begränsningar betingade av svårighetsgraden i dessa. De färdiga arrangemang som vi använde oss av var till stor del marschmusik. Den fyllde nog en viss funktion men det kändes inte som om den riktigt träffade orkesterns själ. Diverse amatörmässiga (enkla!) arrangemang av mer civil karaktär kom därför till successivt.

Spelningarna på Valborgsmässoafton och vid Moten var mer reguljära inslag i verksamheten. Dessutom efterfrågade man orkesterns tjänster vid olika nationsbegivenheter inom och utom nationshuset. 1959 deltog Phontrattarna i Stockholms studentkårs karneval. Där fanns ett tiotal studentorkestrar av mycket varierande numerär och kvalitet. Vid den traditionella tävlingen ställde Phontrattarna upp iförda en uniform bestående av jamtluva samt jutesäckar med ett hål i bottnen – för huvudet. Vi kom på delad andra plats, tillsammans med alla övriga band utom Tekniska Högskolans orkester som blev helt odiskutabla segrare. Vid det tillfället kom Günther Weiss, producent vid Radiotjänst (numera Sveriges Radio) fram till oss och antydde att det nog skulle vara en god idé att bredda rekryteringen från Jamtamot till hela Norrlands nation, förslagsvis. Om detta hade någon betydelse för den fortsatta utvecklingen vet inte jag. Den följde emellertid det förslaget.

Efter stockholmskarnevalen inträdde något av en generationsväxling. Den första samlingen ur-Phon lämnade plats för yngre förmågor, av alltmer varierande proveniens som det skulle visa sig, och med snarast formidabelt resultat i form av senare års upplagor av Phontrattarna.

Uppenbarligen är den här typen av musik mycket fängslande för många människor, trots sin tekniska ofullkomlighet. Stråkmusik på samma eller något högre nivå för den delen blir helt odrägligt Katzenjammer, bleckmusik däremot lustiga känslor föder. Mig veterligen finns det ingen musiksociologisk eller musikpsykologisk analys av fenomenet. Ett väsentligt drag i detta torde vara den personliga klangfärgen. Blåsinstrument är ju så konstruerade att varje ton har sitt definierade grepp. En professionell intonation kräver att tonhöjden justeras med örats hjälp. Om detta senare moment utelämnas uppkommer den speciella klang som presteras av Sorglösa brunnsoktett och av franskt dragspel. Här ligger, tror jag, en hel del av studentblåsmusikens obestridliga överlevnadsvärde, den rör vid euforiskapande centra.