Historia

Den litterata allmogens förnämsta uppslagsverk, sällskapsspelet Trivial Pursuit, ställer på ett av frågekorten frågan: Vad heter studentorkestern i Uppsala? Svaret står att läsa på kortets baksida: Phontrattarne. - Se där! Över femtio års taktfast stampande och ryggdunkande har satt djupa avtryck i musikhistorien.

Nedan följer en kort historisk tillbakablick. Mer matnyttig historia finner du i boken Phontrattarne - 40 år av förfinat vansinne som gavs ut till orkesterns 40-årsjubileum 1996.

1950-talet

Lars Hamberg, sedermera välkänd radioröst, kom under mitten av 1950-talet på idén att föreningen Jamtamot vid Norrlands nation i Uppsala skulle starta en blåsorkester. Man avsatte 100:- för ändamålet och fick för den summan tre instrument i mässing. Flera instrumentägare anslöt och den nya orkestern, som spelade brunnsmusik och bestod av fem bleckblåsare och en klarinettist, tog sig namnet Reddningscorpsen. Med åren utökades ensemblen och bytte namn till Phontrattarne. Spelningar på Valborgsmässoafton och vid Moten blev reguljära inslag i verksamheten. Dessutom efterfrågades orkesterns tjänster vid olika nationsbegivenheter inom och utom nationshuset.

Hur allt började en gång på 1950-talet kan du läsa mer om i en artikel skriven av urphonen Sture Lidén.

1960-talet

Phontrattarne växte i storlek och försvann ur Jamtamots hägn till att representera Norrlands nation. Enstaka avsteg från brunnsmusiken gjordes så småningom in på jazzens territorium och baletten föddes. Phontrattarne spelade i radioprogrammet Frukostklubben vilket gav god publicitet.

1970-talet

Under sjuttiotalet utvecklades Phontrattarne till att spela allt mer jazz med betydligt mer slipade framträdanden. En stråksektion fogades till orkestern. Showandet slog ut i full blom och landet erövrades folkpark för folkpark. Phontrattarne gjorde ett flertal TV-framträdanden vilka hade en enorm genomslagskraft, skivorna hördes ofta på radio och orkestern recenserades flitigt i rikspressen. Under ytan formligen kokade det av kreativitet och galenskap. Ett oändligt antal "bolag" bildades, många under Smidigkoncernens beskydd. Dessa korresponderade ymnigt och ohämmat med varandra. Kontakterna med Finland var mycket goda med många turnéer som följd. Phontrattarne antog tillägget Svenska Showorkestern.

1980-talet

Sjuttiotalets framgångar hade medfört att man tog mycket för givet. Repetitionsnärvaron var låg och entusiasmen sviktade. Under åttiotalet skedde ett ganska plötsligt generationsbyte och orkesterns fundament svajade. Den nya organisation som byggdes upp var stabil och effektiv - en showmaskin som punktligt levererade Grand Show till Uppsalapubliken. Under en lång följd av år gick sommarturnén till Strand Hotell på Öland där dansmusik levererades i utbyte mot ett sorglöst leverne på hotellets bekostnad.

1990-talet

Under nittiotalet skedde återigen ett generationsskifte och medelåldern blev lägre än vad den varit på mycket länge. Samtidigt togs många av de lite äldre idéerna upp - sextiotalets crazyhumor, gamla svenska trettio- och fyrtiotalsschlagers. Åttiotalets disciplin hade gett en stadga i formen som gjorde det lättare att fokusera på framförandet. Arbetsfördelning blev en självklarhet och scenografi en viktig del i Grand Show. Bakgårdar, byggnadsställningar - allt som kunde överraska. Kalle Kotte-stipendiet instiftades. Turnéerna tog ny form, där showandet stod i centrum - som längst till världsutställningen i Sevilla.